09/07/2018

Många bäckar små…

När jag var liten spelade jag ett spel på Windows 98 som jag tror hette ”Setterra” eller liknande. Det var ett spel för barn och ungdomar där man lärde sig om allt och ingenting, allmänbildning helt enkelt. Där fanns en röst som upprepade olika citat, och jag minns väl den där manliga, stereotypa radiorösten som sa ”Många bäckar små…blir en stor å”. Därefter kunde man läsa innebörden av det. Hela kommande inlägget är små bäckar, som blivit till en stor å. Ibland är det skönt att skriva. Är man likt mig, en person som håller mycket inom sig och inte talar om det med andra, samlas det ofta upp tills det rinner över. Min lösning är att skriva. Sedan, vem som läser är mindre viktigt.

Senaste månaderna kan jag sammanfatta med färgen svart. Det är så det känts. Jag vet att vissa bekanta och personer som står mig nära har reagerat och anat att det är något. Och jag i min tur låser in mig och tar mer och mer avstånd från människor, desto djupare tankarna blir. Bland annat har en del frågat var jag tagit vägen (läs; från gymmet). Samt uppmärksammat att jag minskat mitt flöde på sociala medier något enormt.

Jag har inte försvunnit, jag har inte slutat träna. Faktum är att bra mat och hård träning är min stund, jag älskar det och det är då jag kan stänga ute alla demoner och bara göra det jag älskar en stund. Jag har bara valt att träna på gym där jag inte känner så många, tider när inga andra tränar, och stora tjocka kläder för att inte dra uppmärksamhet. Detta för att jag delvis känt att jag behöver min ensamtid, delvis för att jag tagit avstånd från allt och alla under en period.

Detta är också delvis anledningen till att jag gått från att använda Instagram varje dag, till att vara utloggad månadsvis. Men där finns även en annan aspekt – jag har varit OTROLIGT less på allt och alla som skall framhäva sig som om de vore de bästa på jorden. Det skall berättas indirekt hur duktiga de är, hur deras klienter är duktiga – med deras experthjälp såklart. Det ska marknadsföras produkter och hundra olika sponsorer (om man nu ens kallar det sponsorer, B-spons, ambassadörsskap eller helt enkelt 15 % rabatt för att sälja sin själ). Jag kan väl tillägga att jag varit där (till viss del) själv, men vuxit ifrån det med åldern. När jag var 19-20 år och ny i branschen tyckte jag det var häftigare än vad det är idag. Och jag kan väl säga så mycket som att man kan ganska snabbt ser vilka som skulle tränat lika hårt och vara desamma person idag, även om inte Instagram fanns. Tränar man, och tävlar för sociala mediers skull, eller för sin egen?

Stora delar av charmen har försvunnit och fokus står hos många i vem som har det bästa (virala) livet…typ. Det mesta skall filmas och dokumenteras. På fester är det viktigare att filma till sin story och visa att man hänger med ”inne-gänget” och enda gångerna man tittar upp är när någon annan tar bild eller filmar. Ute i naturen är det viktigare att visa alla andra att man njuter av vädret istället för att ta in det själv. I gymmet är det viktigare att dela sina expertråd än att faktiskt träna. På en fotbollsmatch är det viktigare att filma en spännande straff än att faktiskt uppleva och se den själv. Likaså på en konsert med en känd artist, man måste bekräfta för alla andra att man är där. Var försvann njutningen? Varför blev det så viktigt att ha följare och ”likes” att väldigt många till och med köper fejkade konton som följer och gillar. Vad hände med att leva här och nu? Jag kan samtidigt inte säga att någon annan gör fel, alla ska göra precis som de känner och mår bra av, så låt oss vända på steken och säga att jag påverkas otroligt lätt av det jag ser på sociala medier, och därför väljer jag att lägga det mer åt sidan än tidigare. Kanske är jag osäker i mig själv då jag tar allt så personligt? Jag vill aldrig medvetet trycka ned någon, vilket jag ändå kanske gjort i och med det jag alldeles nyss skrivit.

Jag har ”avföljt” några personer som har en viss personlighet på sociala medier och en helt annan ”IRL”, i alla fall som jag trodde. Dessa människor blev uppenbart medvetna om detta samma sekund som jag avföljde och idag undviker de mig istället för att komma fram, hälsa och vara lika trevliga som under tiden då jag ”följde” dem. Var försvann medvetenheten att särskilja på verklighet och viral värld? Varför tar man det så personligt? Jag vill inte se någon i mitt Instagramflöde som tidigare på något vis varit intressant för mig, men som nu försöker att vara någon annan. Någon som ska vara bäst, sälja sig och sitt namn, ”hora” ut sig för att marknadsföra ett tillskott, söka bekräftelse istället för att bara leva och må, och dela med sig av det och istället få genuin bekräftelse (ursäkta ordvalet!). Men jag har ingenting mot personen ifråga och anser att man kan vara trevliga mot varandra när man ses, även om jag inte uppskattar deras Sociala medier-flöde eller vice versa.

 

//

 

Det har hänt en hel del saker på hemfronten som gjort att jag befinner/befunnit mig i någon sorts depression. Jag drabbades av panikångestattacker, kunde inte andas vid vissa tillfällen och har inte sovit en ostörd sömn på under cirka två månaders tid. Just sömnen har ju en tendens att dramatisera alla andra intryck och känslor också när de pågår en längre tid. Och just sömnen har jag haft problem med periodvis sedan barnsben, så även min pappa och min syster. Jag har fått hjälp med medicin vilket gav mig sömn ett par nätter i rad, men är nu desto värre när jag inte använder det.

Problemen hemma är familjära och innefattar olika sorters dispyter, olika syn på saker och ting, sjukdomar, ekonomi och rent allmänt en stor, konstant oro kring allting. För respekt å alla parter väljer jag att inte gå djupare in på det!

Utöver detta läser jag på Universitet 100 % där jag, precis som i allt annat jag tar mig för, sätter höga krav på mig själv. Som tur är har jag två månader ”lov” nu under sommaren och kunde avsluta detta läsåret med bra betyg. Detta kompletterat med arbete och, inte för att det är i en negativ mening, men det är en stor händelse som ökar stresspåslaget ytterligare – vilket är mitt eget företag. Det har jag haft 5 år och slitit med, jag har nått mitt uppsatta mål och håller på avveckla det just nu.

Allt detta, inklusive att jag just nu och sedan en tid tillbaka utreds för någon sorts bokstavskombination, vilket mest lutar åt vad min läkare kallade något i stil med ”Högproduktiv/Högintelligent Aspergers Syndrom”. Detta är som sagt bara under utredning. Men att lyfta detta och kanske i framtiden få denna diagnos skulle ge svar på så otroligt många frågor och funderingar jag bär på sedan barnsben. Detta har jag tänkt ta tag i under många års tid, men avstått i sista stund. Men nu är det i rullning. Det skulle ge svar på:

  • Varför kände jag mig ensam och utsatt sedan 10-års ålder och kan göra fortfarande idag?
  • Varför är det obehagligt att krama folk? Att folk tar på mig när jag inte är beredd? Att det alltid blir stelt i sådana situationer?
  • Att jag planerar allting in i minsta detalj, ett besök på en restaurang kan kräva en hel kalkyl, så när att hjärnan kokar över, och blir det ett litet fel i min beräkning/förväntan, typ fel macka, så svartnar det och jag måste bearbeta det i allt från ett par timmar, till dagar och veckor.
  • Varför är det jobbigt att umgås i större sociala sammanhang? Att jag ofta har ursäkter till inbjudningar att inte komma? Att jag gruvar mig för att svara i telefonen eftersom jag inte är beredd att någon ska ringa, utan ringer upp när jag planlagt det?
  • Varför en liten fläck kan göra att jag måste slänga/tvätta tröjan, en spricka i skärmen gör att jag måste ordna det omgående, att skräpet i bilen ligger på fel sida? Att glaset vid middagen är felplacerad? Att allt som skall ätas ska göras på sitt specifika sätt? Att den som ifrågasätter det kan jag bli vansinnig på? Att ett ljud som ingen annan lägger märke till kan ta all min fokus?
  • Varför jag lyckas bra med det jag är intresserad av, men kan faila stenhårt på uppdrag, uppgifter eller sådant som inte intresserar mig, skall göras med andra eller är luddigt formulerade? Att jag kan gå från att bli underkänd i en stor uppgift som är öppet formulerad, till att få exakta instruktioner och göra om den med toppresultat?

Det är många frågor. Och allting, tillsammans med vad som pågår på det privata planet- blir 10 gånger tyngre i och med att sömnen är åt helvete. Det gör att jag är i (eller har varit i) en period av, låt oss kalla det för 2018 års trend – psykisk ohälsa.

 

//

 

Allt ovan skrev jag i brytningspunkten, då det började vända. Det var kring midsommar. Jag tog ledigt två veckor från jobbet och åkte med mina föräldrar till Finland där mötte även min sambo upp mig ett par dagar, min bror med familj kom och jag personligen fick släppa allt en stund. Och jag fick umgås med de som står mig närmast. Jag gjorde i stort sett ingenting de två veckorna mer än att äta, träna, sova och spela TV-spel. Men det behövdes!

Jag har reflekterat och funderat, jag har träffat en psykolog och jag har insett att jag har haft en djupare och längre depression, jag har även insett att jag haft det cirka en vecka varje år kring våren, utan någon förklaring, många år tillbaka. Jag har många vårar haft tungt att andas, klagat hos mamma att jag saknar något, att det är tomt, att jag vill försvinna härifrån, resa, eller vad som helst. Men jag det har gått över relativt snabbt och jag har aldrig reflekterat i det.

Men denna gång var det så pass att jag inte ens kunde andas. Jag vet inte om det har att göra med med sömnproblemen, , självkänsla, osäkerhet, bokstavskombinationer, separationsångest, oro, eller annat. Men det jag vet är att ALLA intryck, sociala medier, socialt umgänge, tankar om Asperger, med mera – förstärks till det negativa och blir väldigt extremt. Jag har även insett att jag har haft just någon sorts separationsångest sedan jag lämnade min hemstad och flyttade till huvudstaden. Jag lämnade hunden, bilen, vissa mål, tankar om att ha barn, familjen, vännerna, lugnet, havet, skogen, lägenheten, rötterna..allt. Men jag gjorde det för att jag älskar min Julia mer än allt det där. Och det är värt det, och hon gör allt för att hjälpa mig. Ett stort steg på vägen är att vi skaffade bil och vi fick garageplats direkt (inte det enklaste om man bor mitt i centrala Stockholm). Detta ger mig friheten att när jag vill, fara hem och träffa mina föräldrar, mina syskon, min hund (som bor med min syster), mina syskonbarn, mina fina vänner, mina rötter. Jag har även sagt upp hyresavtalet med killen som hyrt min lägenhet så att jag har MITT hem att komma hem till när jag vill i min hemstad. Och det känns otroligt bra. Bara att gå in på Instagram igen och kolla andras bilder och stories kan jag göra nu utan att störa mig på någon, bli irriterad, ifrågasätta eller liknande. Jag kan sortera. Jag kan även dela med mig av min träning i bilder igen.

Allt detta har resulterat i otroligt många reflektioner (vilket är standard för mig, men sådana här perioder multipliceras dessa) vilket ger mig något som jag ser som livserfarenhet och distans. Dessutom är jag mycket gladare idag, jag är tillbaka som den vanliga Calle, jag sover oftast bra på nätterna om jag lyckas somna på kvällen. Alla hjärnspöken håller på att sorteras ut. Det är enklare att andas trots att dipparna kommer, men med längre tid emellan.

För att avsluta det här, så..anledningen till att jag öppnar upp mig såhär helt plötsligt, beror främst på, som jag inledde detta inlägg, att det hjälper mig att skriva. Men det låter mig även förklara för de som jag kanske på ett eller annat sett undvikit (IRL och/eller viralt) och kanske känt sig åtsidosatt, att så är inte fallet. Jag har bara haft en tung period och känner att jag kan dela med mig av detta nu.

Jag kanske länkar till det här inlägget i just Instagram där jag har flest antal bekanta som kan ha nytta av att läsa detta. Det får mig (kanske jag inbillar mig) att tro att ni kanske kan hjälpa mig bara genom att ha förståelsen, bara genom ett glatt hej på gymmet, även om jag till synes ser dyster ut.

 

//

 

Jag gick tidigare i år ut med att jag ska försöka mig på att tävla igen i höst. På grund av allt detta, så känner jag att trots att jag utvecklats rent fysiskt så är det inte helt hundra att jag kör någon tävling i höst, eller på många år! Jag älskar bra mat och hård träning, jag älskar att hålla mig i form. Men suget för att tävla har dämpats rejält, jag har inget att bevisa för mig själv eller någon annan. Och för att genomföra en diet med bra resultat kräver ett helt otroligt sjukt fokus sista månaderna, och jag vet inte om jag är där rent psykiskt ännu. Jag kommer åka till USA på semester och kommer hem med 8 veckor kvar till SM. Är formen OK efter alla burgare och efterrätter där borta, och jag är stabil mentalt, så lär jag gasa för att köra CBB. Jag ställer mig dock inte på scen om jag känner att jag inte har chans att vinna. Någonting som jag högst troligen kommer ge mig på är en parposering med Semiran Dag, vilket känns rent mentalt enklare att ta sig i form till än att stå på scen ensam. Men vi har kommit överens om att vi kör endast om ALLT klaffar och vi ser potential till att vinna SM, Tyngre och få en Spanienbiljett till EM av svenska landslaget. Så ser planerna ut för er som frågat och undrat!

 

//

 

Till mina närmsta vill jag rikta ett stort tack för stöd jag fått. Till min arbetsplats som haft förståelse och låtit mig ta ledigt. -Och till mina sponsorer Tyngre, Barebells, Nocco och Gavelo som alla sagt att hälsan går först, de stödjer mig fullt ut även om jag inte använder sociala medier eller syns. Det betyder mycket! 

 

Så är det!

Tyngre
Nocco
Gavelo
Barbells