22/03/2017

Att skapa sin identitet

Allt som berör oss under tiden vi växer upp, bygger upp och skapar vår identitet. Den vi är.

Jag har aldrig haft många vänner, har alltid varit en sorts ensamvarg. -Tror det beror på mina föräldrar som alltid varit de två i ur och skur med en eller högst två nära bekanta. Således är jag otroligt fäst vid mina föräldrar, det är dem som betyder allt för mig.

Idag är det ett aktivt val att till stor del leva själv, jag går i skolan och träffar människor, jag går på gymmet och träffar människor och jag jobbar på gymmet och har mina möten med kunder. Således är jag ganska ”mätt” på sällskap när jag väl är hemma eller under helgerna. MEN,- det finns alltid ett men.

Idag ser många mig som en populär och självsäker kille med god social förmåga. Några andra ser mig som en ”bad boy” i och med muskler, klädstil (som i och för sig varierar stort från dag till dag) och tatuering samt viss del bekantskap. Detta får jag bekräftat och höra titt som tätt. Men det är få som känner mig på djupet. Väldigt få. Detta till trots att jag då och då verkligen öppnar mig på djupet, främst här på min hemsida, men även via min stora sociala media, Instagram. En individs liv är så fyllt med olika händelser, så att skriva långa inlägg räcker sällan för att täcka upp allt. Jag tänkte skriva om en viktig sak nu, som berör många, många som inte vågar ta upp det. Eftersom jag bara kan tala om mig, så kanske det uppfattas som en egocentrisk ”Cry For Me” text eller liknande, vilket det inte är. Utan det är viktigt att lyfta och jag tror många kan relatera till det jag kommer att skriva.

Långt tillbaka i tiden, kring 8 års ålder och framåt, blev jag retad (eller mobbad om man nu vill kalla det så. Det är jobbigt att själv ”erkänna” att man blivit ”mobbad”). Men samtidigt tar alla åt sig på olika sätt, och som liten var jag ganska känslig vilket jag förstår nu när jag är äldre. Hur som helst, så tog jag mig illa vid av att bli kallad fula saker. Ett ord som jag fick höra ofta från cirka 11 års ålder var just att jag var ful eller dum. Det sträckte sig fram till cirka 16-17 års ålder, en känslig tid där man möts av många intryck, tar in och sållar samt skapar sin identitet och börjar bli vuxen.

Idag frågar vissa, ”Varför har du ingen flickvän? Du kan ju få vem du vill”. Jag bara skrattar, -vem skulle vilja vara med mig- är ofta min egen tanke. För jag lever kvar med de där kommentarerna jag fick när jag var yngre, jag är ju ful och dum. Vidare har jag fått höra gemensamt liknande berättelser från tjejer som idag är mina vänner, men när vi sågs första gångerna, bl.a. ”Hade du bjudit mig på ett glas vin den kvällen hade jag varit din” eller ”Hade du bara visat lite intresse så hade vi nog varit annat än kompisar”. Jag skulle aldrig våga ta ett initiativ när det gäller tjejer på det sättet, för jag lever kvar med att jag är ful och har inget att säga till om. Det har även byggt upp en rädsla om, att inte bara få ett nej, utan att få en negativ kommentar dessutom. Jag får även höra från vissa ”Innan jag lärde känna dig trodde jag du var en självgod kille och typ tänkte att du är bäst i världen”. Jag skulle aldrig kunna tänka på det sättet. Tänk vad utsidan kan visa fel bild av det som finns på insidan. Här om dagen skrev en ung kille ett direktmeddelande på Instagram och jag svarade, vilket jag alltid gör. Svaret tillbaka från honom var ”OMG du svarade!!!”. Som om jag inte skulle svara? Jag är ingen popstjärna eller NHL proffs.. Jag är bara jag och det kommer jag alltid vara. Men det känns ju såklart roligt när man får sådana kommentarer och vissa ser mig som ”populär” inom min grej.

Nu kom jag av mig lite, men vidare började ju framgångarna komma inom fitness, och då fick jag såklart höra att jag var dopad. (Det gör ingenting och det är ingenting jag tar åt mig, men där finns annat som gör mig ledsen och osäker). Jag hade problem med acne tidigare och från 17 års ålder har jag då fått kommentaren, han är ju dopad, hela ansiktet är ju full av finnar. Jaha, ja då var man för ful för att bli accepterad inom fitness. Med tiden försvann acnen och så även dessa kommenterar. Nu äntligen är det väl slut på att hitta något i mitt utseende som folk kan klaga på. Men då, när man minst anar det, senaste månaderna har jag fått kommentarer som. ”Stackars kille som är så dopad att håret börjar falla”, ”Haha, han börjar ju bli flintis av alla preparat” och ”Den där killen är så jävla dopad att han börjar tappa håret och ser ut som 45 år, stackars människa!”. Yes, det finns uppenbarligen alltid något att finna fel i, och nu har jag då fått veta att jag är tunnhårig. Jättejobbigt att känna det vid 23-års ålder, men det är genetiskt och inte mycket jag kan göra åt. Men att få det bekräftat gång på gång, och dessutom få det relaterat och skuldbelagt som att jag skulle fuska i träningen och att det skulle vara tack vare det. Det är jobbigt och gör att hur stark man än är, så tar man till slut åt sig. (Som tur är är de flesta så otroligt snälla så det balanserar upp).

Jag är inne på mitt 24´e år, och har otroligt, nästan bara positiva kommenterar och fina bekanta samt mina närmsta vänner runt omkring mig. Dessutom är det enklare att sortera bort dessa nedlåtande kommentarer, men självklart känns en negativ kommentar på 100 positiva väldigt starkt, på grund av vad jag fått höra fler år, under min uppväxt.

Så, jag kommer aldrig se mig som ”populär”, ”bättre än någon annan”, ”snygg” eller liknande och jag tror även det är därför många ser mig som ödmjuk. Tillbaka till det stora ”MEN” från första stycket – gällande att leva själv, det är nog en blandning av osäkerhet och självmant val, självklart kan jag sakna det på kvällar när man är ensam, men jag har så otroligt mycket för mig hela tiden, så jag vet inte riktigt var det ska få plats i mitt liv just nu. Den dagen det väl händer att jag träffar någon, då klickar det säkerligen ihop med resten av livet, så det är inget jag går och oroar mig över. Att umgås med fler vänner och oftare kan vara något jag känner att jag saknar ibland också. Men osäkerheten har väl gjort mig till denna ensamvarg, och trots allt behöver jag ensamheten och trivs med det, för det mesta. Alla dessa fula kommentarer sorterar jag bort idag, men historia finns kvar i mig och har byggt den jag är idag. Det jag vill säga med detta är först riktat till de som känner igen sig. Finn dig själv och ta den tid du behöver, sedan kommer du börja kunna leva. Till alla andra, tänk bara på att bemöta alla människor respektfullt, fram för allt inte vara dum eller säga något dumt till någon, det är så många som kommer må så mycket bättre då. Dessutom kommer det vara mycket enklare att bygga sin egen identitet och lyckas i livet.

Tyngre
Nocco
Gavelo
Barbells